Liten handbok

Så var vi igång. Ett pärlband av länder står inför skranken. Nu ska regeringarna förklara sig. Det är ett smörgåsbord av ursäkter och bortförklaringar. Jag tänkte lyfta fram några av de vanligaste förklaringarna. De retoriska figurerna vi lär oss som barn kan även användas för att bortförklara barnarbete, kidnappning och auktoritärt styre.

Listan på de mål som behandlas i applikationskommittén är nu fastställd. Arbetsgivarna fick sin vilja igenom. Columbia är inte på den lista av mål som behandlas i utskottet.

Proceduren i kommittén är enkel. Först för regeringen från landet som kritiseras förklara sig. Sedan är det talesmännen från fack och arbetsgivarsidan, som följs av de nationella facket och arbetsgivarna. Därefter blir fältet öppet. En nyhet i år är att även regeringarna har fått tidsgräns. Dom får inte prata hur länge som helst. Efter 15 minuter ringer klockan.

Regeringarnas förklaringar till varför ILO konventionerna inte tillämpas är fantastiska. De duckar, glider och smiter på de mest fantasifulla sätt. Här kommer en liten manual till de vanligaste metoderna att hantera kritiken i expertkommitténs rapporter. Oftast används en blandning.

1. Förneka kritiken. Expertkommitténs beskrivningar av landet är felaktiga. Metoden används främst av de allra mest auktoritära regeringarna. Inte sällan kombineras metoden med ett omvänt resonemang. Vitryssland är inte en repressiv och auktoritär regim där fackliga rättigheter i praktiken saknas. Istället försöker man att porträttera landet som arbetstagarnas paradis med starka fack.

2. Kritiken är överdriven. Den här metoden är en mildare variant av förnekandet. Här handlar det om göra kritiken mer relativ. Barnarbetet i Marocko är inte så utbrett som det verka (bara ca 50 000 barn som tas från sina familjer för att arbeta i andras hem). Det är inte så allvarligt. Tvångsarbete och barnarbete i Uzbekistan är kulturellt betingat. Många barn tycker det är kul. Ja, ni förstår…

3. Det var inte jag. En metod som regeringarna använder när det varit poliska val eller byta av regim. Då kan man skylla på tidigare regeringar och säga att man nu ska göra allt för att landet skall fullgöra sina förpliktelser gentemot ILO. Att kränkningarna av ILO reglerna har pågått i decennier, oavsett styre, nämner man inte. Tjeckerna, som konsekvent diskriminerat Romer, säger att det var den tidigare regeringens fel

4. Det var inte mitt fel. Den här metoden tar sikte på den ekonomiska krisen. Regeringarna hade för avsikt att upphäva begräsningarna av de fackliga rättigheterna. Men sen kom den ekonomiska krisen. Nu kan Costa Rica inte göra de ändringar i lagen som ILO uppmanat till. Det blir för dyrt om offentliganställda får fackliga rättigheter. Den ekonomiska krisen är den perfekta ursäkten för många regeringar. Och arbetsgivarna tvekar sällan i sitt understöd.

5. Läpparnas bekännelse. Den här metoden handlar om att medge bristfällig efterlevnad. Man erkänner att man kränker konventionerna. Problemet är bara att man lovat samma sak tidigare. Ingenting har hänt. Det hindrar dock inte att regeringarna lovar att ta tag i saken igen. Kanada kör läpparnas bekännelse med en blandning av metod 3. Kanadas regering ska bättra sig och fortsätta att prata med provinsregeringarna som bryter mot ILOs kärnkonventioner.

6. Jag hann inte. En metod som oftast används i fråga om bristfällig eller utebliven rapportering av kränkningar av ILO konventioner. Landet skulle ha rapporterat innan en viss tid. Men brister på resurser gjorde att man inte hann. Och istället för att skicka sent vill man hellre förklara sig på plats. Regeringsföreträdarna för Centralafrika hann inte ens komma till kommittén. De stod utanför byggnaden och drack kaffe.

7. Förlåt. Jag skall göra det nu. Är en metod som jag inte stött på ännu. Kanada har varit närmast med sina läppars bekännelse.