Skit i fläkten

När jag gör mitt inlägg om Kanada och kopplar frågan till Laval och EU-problematiken slår skiten i fläkten. Det blir ett väldigt väsen. För första gången i mitt liv får jag uppleva censur. Arbetsgivarna skriker och väsnas. Mina fackliga vänner applåderar och visslar. Det dunkas i ryggen. Själv är jag förvånad.

I grund och botten är det fel. En kantspelare i Åshöjdens BK ska inte skriva referat om lagets matcher. Jag var mitt i händelsernas centrum. Med risk för partiskhet ska jag försöka förklara vad som hände under gårdagens möte i applikationskommittén.

Att det finstilta skulle provocera vissa arbetsgivare så mycket hade jag aldrig trott. Upplägget var enkelt. Det finns tydliga paralleller mellan EU och Kanada. Båda är federala strukturer som gör det möjligt att undvika ansvar enligt ILO rätten. Både Kanada och EU kräver att de länder man träffar handelsavtal med tillämpar ILO-rätten. Det är dubbelmoral.

När ordet Laval nämns första gången reser sig den svenska arbetsgivarrepresentanten upp. Han springer över till arbetsgivarnas talesman. Flera arbetsgivare börjar att ropa. Mötesledaren i kommittén avbryter mig och ger arbetsgivarna ordet. De vill att jag inte nämner länder, rapporter eller EU. De vill förbjuda alla paralleller till förhållanden i andra länder. Adrenalinet börjar att pumpa. Mötesledaren ger arbetsgivarna rätt och säger att jag inte får nämna andra länder.

Jag klämmer ur mig att jag sannolikt har ett visst mått av yttrandefrihet och bör få avsluta mitt inägg. I nästa mening säger jag Storbritannien. Det är då skiten slår i fläkten. Arbetsgivarna står upp. De kräver att det jag säger skall strykas från protokollet. Mötet avbryts och talesmännen för fack och arbetsgivare kallas upp till mötesledaren. Det visslas, applåderas och buas. Det är match.

Efter 5-10 minuter kommer konklusionen. Jag får fortsätta. Men jag får inte hänvisa till andra länder eller EU i namn. Jag får dock antyda. Istället för Storbritannien säger jag ett inflytelserikt land – vars namn jag inte får nämna - på en ö utanför den kontinent där vi befinner oss. Istället för EU säger jag en internationell organisation på den västra sidan av den euro-asiska kontinentalplattan. Ironin älskas av vissa. Andra ser ut att hata mig.

När jag är färdig får jag stående applåder. Vissa regeringsrepresentanter applåderar också. Jag är mest förbannad och förvånad. Att Laval och EU kopplingen skulle vara så kontroversiell för arbetsgivarna hade jag ingen aning om. Men det känns som jag vunnit den fackliga schlagerfestivalen. Folk vill hälsa och skaka hand. Men jag känner mig kränkt och förbannad. Aldrig tidigare har jag varit med om censur.

När jag nu dagen efter försöker att förstå vad som egentligen hände inser jag att Lavalproblematiken har globalt format. Arbetsgivarna betraktar EU och den fria rörligheten som ett instrument för att flytta fram ekonomiska rättigheter. Det brittiska målet handlade om detta och arbetsgivarna satte ett veto mot diskussionen (se blogginlägget Stormiga listor). De vill inte att skuggor ska falla över EU-rätten. EU-rätten som begränsning av fackliga rättigheter får inte ens diskuteras. Bättre att försöka att såga bort all diskussion. Tillslut återstår endast censur och mötesformalia i redskapslådan.

Den som vill läsa den ocensurerade versionen får göra det här. För det otränade ögat kan det vara svårt att upptäcka det kontroversiella. Jag hade inte sett det.

-----------------------------

Intervention on Canada

Among the Member States of the ILO there are a number of federal states or states within international federal structures. All cases in the report on Canada concern restrictions of trade union activities. We’re talking about clear cut breaches of the right to organize as well to the right to strike in the provinces of Canada.

The specific elements of the cases are worrying. And it is clear, from the report and earlier reports to the ILO, that the federal structure in Canada is being used as a shield to avoid international obligations that follows from the membership of the ILO. The federal government has repeatedly argued that the competence to regulate labour standards lay at the level of provinces. Meanwhile, the provinces, which are not members directly to the ILO, continue to apply provincial legislation which at times breaches the core labour standards of ILO.

Nordic Trade Union Confederations wants to express their concern about federal structures as means to avoid obligations steaming from the membership of the ILO. Within the European Union we’re experiencing a development similar of that in Canada.

The federal structure of the EU can be used as a means for Member States of the EU - states which all are also Member States of the ILO - to avoid their obligations to the ILO. A series of cases from the European Court of Justice - Laval, Viking and Rüffert being the most well known - has on a supra national level restricted the freedom of association, the right to collective bargaining and right to strike in the Member States.

All federal structures – no matter if within a State or an international organisation – are founded upon a division of competence and jurisdiction between federal- and state level. It is important that no entity within a federal structure can escape its responsibility to adhere to the core conventions of the ILO. The federal government of Canada cannot escape its obligations behind a federal structure.

The judgement by the ECJ in the Laval case has, on basis of the aquis communitaire, restricted the right of trade unions to organize their activities, in particular the right to strike. Sweden has adopted laws which breach ILO Convention no. 87. The explanation, used by the Swedish government, is that a conflict between EU law and Swedish law has to be dealt with in negotiations between the EU and the ILO. The Swedish government hides behind the supra national structure of the European Union.

The report on the United Kingdom, the BALPA case, which the application committee have decided not discuss, touches upon this very question as well. We want to underline the practical importance all these cases have for the activities of trade unions. Federal and similar structures as means to avoid obligations to the ILO must be considered seriously.

It is ironic that Canada’s federal government, just like the European Union, demands adherence to ILO’s core conventions in trade agreements with external countries. The trade union represent from Colombia has already witnessed about the irony in these double standards. Do not ask from others to apply Conventions that you don’t apply correctly yourself. We don’t like double standards in trade agreements – neither from Canada nor from the European Union. It is therefore important that the Canadian case is considered seriously.

Member States with federal structures have to respect and in practice implement ILO Conventions. The divisions of competence between federal and state government shall not be allowed to avoid international legal obligations. We are convinced that cases, like the Canadian one, will have to be discussed further and deeper in the years to come. We must find solutions where all entities within federal structures adhere to ILO Conventions.

We know that the federal government has tried to convince represents from the provincial governments to participate at ILO conferences. Maybe it is time for ILO to invite them directly to the conference? Or maybe this can be the subject of conversations for a direct contact mission as requested by the Canadian workers?

At the very least the federal government of Canada should seek technical assistance from the ILO in order for them to explain the ILO Conventions to the provincial government.
----------------------------------------