Sliskig spagetti

Skymningen sänker sig över parkområdet utanför ILO-huset i Genève. Applikationskommitténs arbete börjar närma sig slutet. Det sista fallet behandlas just nu. Det är ombytta roller. I Venezuela är det arbetsgivarna som oroar sig över föreningsrätten. Arbetsgivarnas tonläge blir extra skarpt. I Venezuela är konflikten mellan kapital och arbete tydlig. Men dimensionerna verkar vara många.

Det har varit en lång vecka. Vi har arbetat oss igenom 25 mål. Det har varit både bra och dålig retorik, Svepande bortförklaringar och svidande kritik. Engagemanget har varit stort, likgiltigheten frånvarande. Det är därför passande att Venezuela får avsluta applikationskommitténs arbete. För i inget mål har det varit så många som vill prata. Klockan är 19.30 och det är 37 (trettiosju!) talare kvar. Vi kommer att bli kvar till 23.30 typ….

Venezuela är svettig spagetti. Intressekonflikterna är många. Hugo Chavez socialiseringsagenda skapar konflikter till höger och vänster. Det rapporteras om mord på fackföreningsledare, kidnappning av arbetsgivare och auktoritärt styre. På både arbetsgivare- och arbetstagarsidan vittnas det till stöd för uppgifter. Men på respektive sida finns också företrädare som vittnar om motsatsen. Det är svårt att se vad som hänger ihop med vad. Det är en spaghetti som kryddas med kolonialism, kommunism, kapitalism och olja.

Applåderna är stora. Engagemanget bland sydamerikanerna är stort. Det är marknadstalibaner mot kommunister. Det kommer att bli en lång kväll. Jag kommer inte att hoppa i den här soppan.